Jag gick in till eleverna med min "tänkta" lektion i bckfickan, eleverna känner mig redan vilket gör det lättare för mig att se vad som verkligen är möjligt.
Jag berättade hur jag tänkte mig upplägget och fick ett gott råd av min handledare på vägen.. han visste att eleverna själva ville medverka så därför ändrade jag mina planer, så att de fick turas om att modella.
Detta hade jag annars tänkt mig vara en uppgift för min handledare.
Det visade sig att inte bara några utan hela klassen ville modella så jag ändrade tids-intervall så att alla skulle kunna få vara med.
De startade med entusiasm & började skissa, den som var modell fick själv bestämma posé. De snabba bytena innebar att eleverna fick jobba med att fånga kroppen i en rörelse istället för att fokusera på detaljer.
Från början hade jag tänkt en modell där man mer kunde studera en kropp i stillhet under en längre stund, men nu förändrades förutsättningarna & det gäller att snabbt fånga kroppens uttryck, det vill säga:
Att se vad det är som händer!, Är hon påväg någonstans?, vad är det mest karaktäristiska i uttrycket?, Vad är det starkaste draget, det som symboliserar uttrycket?
Detta är frågor man kan ställa sig.
När jag går runt i klassen får jag många frågor kring kroppen & dess läge, Jag märker att de ser detta som en chans till att få förklaringar.
Ser att jag behöver anpassa mig till varje person beroende på vart i processen just denna elev är, jag behöver också förklara på lite olika sätt beroende på vem jag pratar med.
Min upplevelse är att det är nödvändigt att anpassa mig, annars skulle vi tappa varandra.
Hade jag fullföljt min planering fullt ut så tror jag ej att jag skulle fått alla eleverna med mig, jag vill att de ska känna sig delaktiga & att vi tillsammans bestämmer, det är då entusiasmen föds!
Förstår ändå att min planering var viktig att ha i bakhuvudet, Dock är det viktigaste att jag behöver vara lyhörd för att kunna förändra. Mitt mål med lektionen förändrades ej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar